JAG SYNDAR. GUD FÖRLÅTER

Det mesta känns rätt svart-vitt nu.

Den värsta känslan har gått över. Nu känner jag mig bara arg och rätt uttnyttjad. Jag vill påpeka att jag ofta använder ord när jag vill beskriva en känsla och ibland så räcker inte orden till. Ja, jag känner mig uttnyttjad men det betyder inte att det är punkt efter det ordet. Det känns så mycket mer än så.
Jag vet att du också känt så. Du är kär eller ledsen men du skulle inte kunna sätta känslan på papper.


Jag såg honom. Jag såg henne. Tillsammans.
"-Jaha, nu ska de förlova sig också. Barn? Ja, de kommer väl troligen att få två stycken. Fira jul hos hans gullig familj. Åka i hans nya bil. Kolla på hans fina tv!!"
Men skärpning kvinna! Jag svär att jag såg hela deras "lyckliga" liv spelas upp framför mina ögon. Det är ju pinsamt. Egentligen så vill jag inte spendera mitt liv med någon som honom. Nej, jag vill vara lycklig.
Och, för att svara på min egen fråga tidigare så ja. Jag får gråta. Jag får vara ledsen. För jag vet att det går över. Det är inte sant, att tiden läker alla sår. Men man kan iallafall lära sig att leva med ärren...

//Sandra

                                  

Uhh. Två långa dagar med hög feber, nedkrupen i soffan. Inte en direkt upppiggande start på en redan jobbig vecka... Fan att man, som tjej, ska vara så förbannat känslig och älta saker fram och tillbaka.
"Om jag hade gjort så eller om jag inte hade sagt det. Skulle jag ha stannat? Gått? Låtit honom vara?"

Egentligen så finns det inget att göra. Jag vet det.  Jag vet att det är lätt att ångra sig i efterhand eller önska att man gjort saker annorlunda.
Jag ska erkänna att jag vart ledsen varje gång jag gått hem från "honom". Varje gång har det tagit emot att säga hejdå innan jag stänger dörren. För jag visste ju någonstans att någongång så blir det den sista.

Sånt kan jag ångra i efterhand. Varför stannande jag inte lite till? Varför, varför, varför? Jag blir tokig. Jag vill inte undra mer. Jag vill inte tänka mer. Jag går igenom allt han sagt, gjort och pratat om. Jag tycker det är jobbigt. Jag kämpar med att inte gråta för det känns inte som att jag har rätt att göra det. Vi var ju inte tillsammans. Vi hade inte lovat varandra något. Får jag ens vara ledsen över att han till slut valde bort mig?

"Du behöver inte älska mig, bara hålla om mig en stund till..."

Det värsta är att jag egentligen inte har en anledning att hata dig....

HAPPY VALENTINE på er, era förbannade lyckliga par!  Överallt är det gulli gull och "jag älskar dig-nallar". Ok, jag erkänner! Jag är upprörd. Jag är avundsjuk. Såna här dagar känner jag verkligen hur någon spikat dit en "Singel" skylt i pannan på mig. Och av detta inlägg att tyda, så utmärker jag mig själv rätt bra va =)

Var jag, som singel, inte deprimerad innan över detta faktum så är jag garanterat det nu. Tack ditt jävla kommersiella samhälle, tack!
Något "Alla hjärtans Dag- Sex" ser det inte heller ut att bli. Nåväl, jag får helt enkelt plocka fram Mr Rusk och tillägna kvällen till mig själv och mina "anti-förhållande-tankar".

---

Jag har kommit på att om man har någon att "spana" in på jobbet eller i skolan så nog fan gör man ett bättre jobb. Det är faktiskt sant, jag jobbar som en idiot när jag vet att jag har någon att "titta" på, när rasten kommer.
Man tittar lite extra, sätter på lite mer läppglans än vanligt och hämtar mer kaffe än man egentligen vill ha. Ja, så gör jag iallafall. Det finns en kille på mitt jobb som är sååå söt. Varje gång jag ser honom vill jag bara krama om honom och nypa honom i skinkan. ;) Han har sambo. Hon jobbar också med oss. Äh, va fan. "Se men inte röra" funkar utmärkt för mig... Inget nyp i stjärten här inte. ;)

Jag ska vällan ta och micra lite popcorn, titta på "Titanic" och kanske gråta en skvätt. Jag blir alltid lika deprimerad när jag inser att Jack verkligen dör på slutet.  -Why Jack, whyyyyyyyy????

Nähe, man kanske skulle ta sig en stänkare också. För att fira den här underbara dagen menar jag =)
HEJ PÅ`RE!

SNART ÄR DET LÖRDAG IGEN... ;)

Veckorna springer iväg. Jag och min icke-befruktade-vän Sandra satt och pratade minnen idag och kom på att det faktiskt är hela 10 år sedan vi började gymnasiet. Men hör själv, 10 år!!! Konstigt om man börjar känna krämporna komma. Jag är ju för fan gammal.

Hela den här veckan har jag fixat och donat så nu känns det nästan som om jag ska åka imorgon. Jag har ju till och med tagit fram väskan =)  Idag är det 110 dagar kvar tills planet lyfter.
Om du är intresserad på hur jag klarar mig där borta så finns jag på www.resedagboken.se
under nicket "Ackelis".

Hör och häpna gott folk!!! From. 18 maj är jag arbetslös. Jag sa upp mig. Måste erkänna att det var med blandade känslor som jag till slut bestämde mig. Jag? Utan jobb? Plugga? Resa mer? Jo, jag har en del beslut att ta när hemresan närmar sig.  Det är faktiskt med rädsla och glädje som jag inser att man måste ha en reservplan för att ens ha en plan från början.

Idag träffade jag mina vänner och deras älskade barn. De är helt underbara.
Får jag presentera två vackra små damer:

AMELIA:



...OCH MALVA...


Well, dags att krypa ner i soffan, knäcka en cola light och kika på ett par avsnitt av "vänner.
Kvällen kan inte bli bättre! =)

P&K